Konsertfjolla - Galen fotoblogg!

Det var så det lät när galningen kom imot oss. Jag visste att det hade hänt något redan när jag klev av bussen i Mölnvik. Willys-personal och väktare sprang runt och letade efter någon. Just då tänkte jag inte så mycket på det, men jag ringde iallafall mamma för att berätta för henne. Under samtalsitden bestämde vi oss även för att ta en fika, så jag gick hem och lämnade mina saker och sedan gick jag ner till Mölnvik igen. Jag bestämde mig för att gå ner till bussarna och vänta på henne. Då sprang Willys-personalen och väktarna fortfarande runt och letade efter personen. Och det var då jag gick syn på honom, klädd i militärjacka och svarta byxor med en ryggsäck hängd över axeln.

Jag trodde inte att det var någon större fara och gick mot busshållsplatsen för att vänta. Två killar i min ålder gjorde mig sällskap. Några meter ifrån mig stod även väktare och Willys-personalen för att hålla koll på mannen som stod en bit bort från busshållsplatsen. Helt plötsligt börjar mannen skrika och jag ser allas skräckslagna miner. Dom som höll koll på honom skrek helt plötsligt "SPRING, SPRING, SPRING FÖRFAN!". Jag hann inte ens se varför men som 8 jävla duracell kaniner sprang vi. Och jag lovar, jag har nog aldrig sprungit så fort. Jag kollade bakåt för att se vad som orsakade vår språngmarsch och det jag såg var fan läskigt. Mannen sprang som fan imot oss, eller kutade kan man säga. Och han hade sällskap med av alla möjliga olika hot som for ur hans mun.

Vi fortsatte springa men kunde tillslut sakta ner för mannen hade stannat. En mamma med barnvagn som stod där såg att jag var grymt chockad så hon lugnande ner mig. Det var då jag fick reda på att mannen hade stulit saker från Willys som han absolut inte ville lämna tillbaka. Alla runt omkring stod och kollade på honom när han stod där och gapade. Hot som "Jag ska slå ner er, jävla idioter" upprepades flera gånger. Han började gå åt motsatt håll och väktarna Willys-personalen följde efter honom för att hålla koll på honom. Och det var då jag kom på att min mamma kom från det hållet. Hon visste inget mer än det jag berättade för henne tidigare i telefonen. I panik halade jag upp telefonen och försökte ringa henne, men jäveln svarade inte. Ringde gång på gång men inget svar. Jag börjar springa och jag hann bara springa några meter när jag ser henne komma runt krönet. Vilken lättnad. Hon berättar att hon mött mannen, att han såg helt galen ut och att han nu höll i två stenar. Och inte var dom små, stora jävlar.

Trots att det cirkulerade en polishelikopter bland molnen, ringde mamma polisen. Hon ville nämligen upplysa dom om att mannen hade två stenar i händerna. Som reaktion när hon berättade det fick hon ett "Åh fan, har han stenar i händerna!?". Det var alltså bra att hon ringde och sa det, smart mamma. Efter två minuter kom även 4 polisbilar och en patrullbil, lite väl överdrivet kanske? Jag hann inte se vad som hände senare för mamma drog med mig mot cafét. Båda var skakis och atten fick mig att må bättre. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Kanske när jag, några polare och min lillebror försökte hjälpa en berusad man i somras. Fan vad vi sprang, haha. Men det här var fan grymt läskigt, gah!

Och grejen är den att jag tror att jag känner igen den där mannen. Och den där mannen är skit glad i vanliga fall och jag skulle aldrig kunna tro att han skulle kunna göra något sådant. Men jag vet som sagt inte om det var han. Jag vet inte vad som har hänt med honom nu, hoppas det kommer i tidning så att jag på det viset får veta mer.

Händelse från 17/5-11...