Konsertfjolla - Galen fotoblogg!

- Lars Ulrich i Metallica, bild från google

För något år sedan hade jag en dröm, en dröm som jag verkligen ville uppfylla. Jag ville bli trummis i ett känt band. Lars Ulrich i Metallica var och är fortfarande min förebild och jag ville bli som honom. Så. Till en början så betalade mamma sin arbetskamrat 100 kr/tim för att jag skulle få spela hemma hos honom. Han lärde mig grunderna och vi började även på en låt avAC/DC. Men jag som verkligen ville bli känd och kämpade för att bli bättre och bättre trodde att den vägen var fel. Så vad gjorde jag? Jo, jag ställde mig på kö till lektioner i slagverk. Jag fick digitala trummor i födelsedagspresent om mamma och pappa, vilket jag blev superduper glad för. Efter 8 månader fick jag äntligen besked om att jag skulle få spela trummor. När jag kom dit för att få mina tider så visade det sig att jag bara fick spela i 20 minuter vid varje träningstillfälle. Först tyckte jag att aja, det är väll okej men sedan blev lektionerna både tråkiga och jag tyckte att det var waste of time. Hos mammas arbetskamrat fick jag spela mycket, mycket mer och jag lärde mig även mer hos honom. Så tillslut blev ursäktena fler och flera och jag slutade gå dit helt. Och det är nu jag inser att jag skulle ha stannat hos Fredrik, som mammas arbetskamrat heter. Just nu står mina digitala trummor och dammar och det var absolut inte det som var meningen. Jag skulle ju bli en känd trummis, vart tog det vägen? Många gånger har jag tänkt på att ringa till Fredrik och fråga om han är taggad på lektioner igen. Men jag vet inte.